Den där gången med ML .

När jag tänker på det så här i efterhand så slår det mig hur dum jag var. Hur dum jag var som enbart höll med dig om vad du sa. Folk säger att man bara ångrar det man aldrig gjorde eller sa. Och jag ångrar verkligen att jag inget sa.
Som vanligt drog jag på mig en mask av sken att jag inte tog åt mig.
För den där gången med ML, så kunde jag inte stoppa mina känslor som kom upp. Jag satt i tre timmar och tänkte och tänkte och tänkte. Jag kunde inte hindra dem. De bara vällde upp, allting blev en enda röra. Meningen var ju bara att du skulle få mig att le igen.. Men det blev så mycket mer..
När jag drog ner så var det tänkt att jag inte skulle ge efter, jag skulle inte ge efter för charmen. Och absolut inte för dig. Jag har vetat länge att du är en underbar människa. Men jag blev så otroligt häpen över hur ödmjuk du var..
Folk genomskådade mig när jag kom hem. Vad skulle jag göra? Jag var ju så tagen. Och nu har jag glömt. En del, men inte allt.
Jag hatar att du är så fin.