The story about number 147

Det var en gång ett ställe som "hette" Palatset, det ligger här i Falun. På Palatset fanns det rätt så mycket folk den där gången för några veckor sedan.
Hela kvällen var underbar och det fanns fullt med bra människor där. Jag måste erkänna att jag var inte lagom nykter, utan mer lagom full.

Jag började kvällen med att ta några shottar liksom, inget märkvärdigt. Sen blev det tyngre grejor så som cider i form av blå färg och härlig konsistens.

Det är svårt att komma fram till slutet av kvällen för det är där historien om 147:an börjar. Jag måste ju delge mina tankar och alla mina handlingar med mina medmänniskor. Därför gör jag detta genom en saga som var tänkt att behaga.

Sagan börjar där Palatset slutar, i garderoben. Där stod 147:an vid väggen. Sådär sött men ändå lite kaxigt lutad mot väggen.. Jag råkade se honom när jag gick förbi och stannade för att prata lite.. Man kan ju inte vara elak och låta en söt pojke stå helt för sig själv.. Jag fick hans nummer. Och nej, det var inte 147. Smeknamn 147 har han fått på grund av andra saker.
Vi gick hem var för sig, men det var mörkt ute. Jag gick med mina polare och han cyklade, dessutom en helt annan väg än mig. Han skickade ett flörtigt sms och jag ringde upp. Han erbjöd sig att följa mig hem på grund av mörkret. Men jag tackade nej.

Sedan dess har jag sett honom på några fester som jag varit på och varenda gång reagerar han och jag likadant. Vi skrattar. Inte åt varandra utan med varandra.

Vi reagerar likadant här på högskolan när vi ser varandra. Vi bara skrattar och slår ut med armarna. Jag hoppas han också gör det bara på skoj så han inte menar allvar, men efter i fredags när jag träffade honom på kåren så tror nog inte att det är något taskigt menat från hans sida, if you know what I mean ;)

Hur ska egentligen sagan sluta? Jag vet inte, detta är bara del 1.