Märklig kväll

Jag vet inte riktigt vad jag ska ställning till.
Eller hur jag ska göra.
3 år av tystnad, nästan total tystnad.
1 år att hitta ett telefonnummer på eniro.
Vad är det för slags vänskap? Är det något som är värt att kämpa för? Menar du verkligen det?
Det är helt galet.
Hur ska jag kunna ta dig på allvar? Hur vill du att du vi ens ska kunna prata med varandra?
Det går inte.
Det tog dig 1 år att ta mod för att skicka ett fjuttigt sms med texten "Förlåt. Jag har varit dum." (observera att det inte stod så, men syftet med sms:et var det)
Varför så lång tid? Svaret var enkelt för dig. För att du visste hur arg jag skulle bli. Förstår du inte att jag blir ännu argare när du hör av dig efter alla dem åren?
Jag har förlåtit dig så många gånger förr för exakt samma saker.
Dina så kallade kriser i ditt liv innebar att du inte visste vad du ville med livet. Vad du skulle utbilda dig till och så vidare.
Vet du vad?
Mitt liv har varit ett helvete i snart 6 år. Jag har börjat ta mig ur det. Jag har mognat så pass mycket att jag kan ta ställning. Ta ställning till vad som betyder något i mitt liv. Mitt liv består inte bara av plugg och fester. Det består av vänner också. Vänner som verkligen betyder något för mig. Fast att jag har ett helvete. Det spelar ingen roll hur mitt liv ser ut, jag vet att de finns där för mig och lyssnar på mig. Men du har inte gjort det på massvis med år. Varför skulle jag vilja ha tillbaks dig i mitt liv då?

Jag vill inte mer, du har inte med mitt liv att göra längre.

Jag minns allt som du och jag har gjort. Allt som vi har upplevt. Alla våra resor i Sverige. Men det betyder ingenting just nu. Det som har varit har varit. Det som har hänt har hänt.
Antagligen av en anledning.

Att du och jag inte ska vara vänner.