Att acceptera

Jag har oftast alltid haft lätt för att acceptera saker fast att jag inte riktigt gillat sakerna i sig. Men jag har alltid funnit mig i situationen och på något sätt så den senaste tiden har jag accepterat att det är slut.
Jag har accepterat att vi inte kommer att vara tillsammans mer, att vi aldrig kommer att sitta i soffan och mysa och kolla på tv. Jag har accepterat att det inte är vi längre. Men so? Det gör väl alla efter en tid? Eller är jag ute och cyklar?
De månader vi var tillsammans var så otroligt fina, du var mitt allt. Det var dig jag berättade om allt som hände för och som jag ville skulle hända och tvärtom förstås. För du berättade saker för mig med.
Det är just detta som har gjort det så svårt för mig att gilla att jag har accepterat att det är slut. Att sluta ringa till dig på kvällarna och säga "god natt", det tar så hårt att ständigt gå och försöka sova när jag vet att jag inte kan ringa dig och säga "god natt".
Jag vet varför jag har sömnproblem. Det beror inte på mig, utan på dig. För att du är i mina tankar. Jag vet inte hur jag ska göra...
Jag har sysselsatt mig dag ut och dag in för att glömma och försöka. Det är så himla svårt att glömma, men jag är på väg. Men jag vill inte glömma dig. Jag vill bara förtränga minnet av dig.
Jag måste börja göra mig av med de saker som påminner mig om dig. För hur ska jag annars klara det?
Snälla, låt mig få sova. Låt mig få le på riktigt igen. Det är inte såhär Frida är. Frida är glad och positiv. Snälla, kan jag få bli den Frida igen?